1787 byggdes den första enkla korskyrkan i Gammalsvenskby av timmer. Den hade plats för 200 personer och kom att stå i hundra år. Från 1782 till 1788 hade Gammalsvenskby en egen präst, men när kyrkoherde Johan Adolph Europaeus lämnade byn underordnades församlingen den tyska församlingen i Josefsthal. Först 1883 blev den gemensamma tysk-svenska lutherska församlingen i Alt-Schwedendorf en egen församling. Hit hörde då alla lutheraner i området oavsett nationalitet. Från och till kunde församlingens präster svenska, men oftast fick klockaren läsa ur postilla och bibel på svenska. Skolan som sköttes i församlingens regi blev ett slagfält mellan tyskar och svenskar där tyskarna försökte förtyska svenskarna genom att införa tyska som enda undervisningsspråk. Först med ett antal finlandssvenska skollärare på 1880-talet lyckades man upprätta en varaktig svenskundervisning. Före första världskriget hade de goda kontakter med den svenska församlingen i Sankt Petersburg och ett antal svenska barn erbjöds att gå i internatskola i huvudstaden.
Med insamlade medel från Ryssland, Finland, Sverige och i Nordamerika lyckade man få ihop hela 20 000 rubel till byggandet av ny kyrka. Det blev en kapplöpning med tyskarna som också ville bygga kyrka på gränsen mellan Mühlhausendorf och Schlangendorf. Där kyrkan stod skulle också församlingshuset stå. Svenskarnas kyrka blev först färdiga och till midsommar 1885 stod den nya kyrkan helgad åt Sankt Johannes klar. Det blev en älskad kyrka som betydde mycket för svenskheten. Hösten 1899 kom hjälpsystern Emma Skarstedt till byn utsänd av missionsorganisationen KMA. Hon förde med sig en inomkyrklig väckelserörelse som delvis knöt an till den herrnhutiska rörelsen som dagösvenskarna var attraherade av under det besvärliga 1700-talet. År 1922 reste klockaren och läraren Kristoffer Hoas till Sverige för att bli prästvigd. Redan 1919 hade svenskarna brutit sig ut ur den gemensamma församlingen och bildat en egen svensk luthersk församling. Det kom att dröja tre år innan den erkändes. 1782-88 och 1922-28 var de enda åren som svenskarna hade en egen församling med en egen svensk präst.
Efter 1929 använde kyrkan som kulturhus och förstördes delvis. Ännu 1989 stod den som en ruin. Då påbörjade en lokala ukrainsk-ortodoxa församlingen under prästen Alexander Kvitkas ledning att renovera kyrkan. 1992 bildades en ny svensk-luthersk församling och överenskom med ortodoxa församlingen om en gemensam nyttjanderätt. Tyskarna registrerade också en egen församling och fick hjälp från Tyskland för att återuppbygga sin kyrka och anställa en tyskspråkig präst. De sista svenskbyborna har fått återkommande besök varje år av Kjell Knutas, Henning Herman, Staffan Beijer och Karl-Erik Tysk som varit den flitigaste resenären av alla. Även i skolan har det undervisats i svenska på frivillig basis, ett arbete som påbörjades av Kristina Sturén som ny har övertagits av Föreningen Svenskbyborna som har anställt en lärare för svenskundervisning i byn.
