Nybyggartiden
”Nu vära ve rätt narrandar” – nu blev vi ordentligt lurade. Det ska ha varit de svenska kolonisternas första yttrande när de kom fram. Av utlovade nybyggda hus och nysådda åkrar syntes ingenting. Långsamt, långsamt påbörjade bönderna bosättningen. De första tiden bodde de i backstugor av rysk typ, Zemljankor, där tre av fyra väggar var nedgrävda och ofta bestod av ren jord. Positivt var dock att det till de 127 hushållen från Dagö skulle ges jord för 200 familjer. Flera jordlösa yngre bröder fick alltså nu samma jordtilldelning som sina äldre bröder. Var och en av dessa familjer fick 60 desjatiner jord att odla, totalt skulle då kolonin omfatta 12 000 desjatiner (cirka 13 000 hektar). Den första bosättningen sträckte sig från Gammalsvenskby och upp emot det som skulle bli den tyska byn Klosterdorf ett drygt tjugotal år senare. På mer höglänt mark syd-sydväst om byn byggdes byns väderkvarnarm i det som senare skulle bli Mühlhausendorf.

Värre var det med dödligheten i de olika sjukdomar man drabbades av. Främst rörde det sig om mag- och tarmsjukdomar som rödsot, dysenteri mm. I mars 1783 fanns endast 135 personer vid liv; 71 män och 64 kvinnor. Efter hand kan nya familjer lappas ihop av de änkor och änklingar och ungdomar som återstod. Den 29 mars 1784 föds Johan Larsson Martis som första barn till de dagösvenska kolonisterna.

1787 anländer en stor grupp polsk-tyska kolonister från staden Danzig i Preussen. Flera av dem; bland annat familjerna Herman, Maskewitz, Schilling och Sergis, kommer att stanna i byn. De flesta drar dock vidare efter en tid. 1791/92 ska en grupp svenska krigsfångar från Gustav III:s ryska krig överföras hit. De hade frigivits från sitt krigsfångeläger på Krim mot att de bosatte sig i Ryssland. I verkligheten kommer endast fem unga män: Anders Petersson Westerberg från Västerås, Anders Andersson Hörnberg, Christian Johansson Barkvall från Alberga, Mats Karlsson Norberg och Johan Lövberg att stanna i byn. Lövberg avled snart, men de fyra andra ingick äktenskap med svenskbykvinnor och stannade. Långsamt återvände livet till byn och befolkningstalet ökade.

Livet i byn
1799 grundades det statliga Nyryska Förmyndarkontoret för utländska kolonister och tysken Samuel Contenius utnämndes till överdomare. Kontoret skulle bistå de nygrundade kolonierna med råd, praktisk hjälp, pengar och varor. Contenius skrev i en rapport 1799 att de svenska kolonisterna sköter sitt jordbruk med flit; de odlar vete, korn och råg. Deras åkrar ligger dock högt, har liten tillgång till vatten och skörden förbränns av torkan, så att de ofta knappt får tillbaka det de sått. Betesmarkerna på holmarna i Dnjepr är dock fina. I en förteckning för år 1801 noterades vad de svenska kolonisterna sysslande med. Sex personer var fiskare, 5 var rena bönder, två var snickare, en var smed, en var krögare och hela 13 personer var vävare. Förmyndarkontoret visste att det fanns avsättning för vävda tyger och hade hjälpt till med att skaffa fram vävstolar. År 1803 fanns det 21 vävstolar i byn. Fisket sägs vara riktigt lönsamt vid denna tid. man fiskar gädda, abborre, mört och braxen och fisket bedrivs med nät och not. Fisken saltas in eller torkas. Däremot fiskar man inte med krokar, vilket ryssarna gör.

År 1803 var bonden Mats Jöransson från Röicks och hans måg Mickel Greisson Albers (från Muddas by) rikast i byn. De ägde 4 hästar, 35 nötkreatur, 50 får, 7 grisar. 1 plog, 4 vagnar, 2 spinnrockar och 1 vävstol. Bonden Hindrik Christiansson Utas I och hans svåger Peter Pavelsson Utas II var näst rikast med sina 4 hästar, 33 nötkreatur, 40 får, 5 grisar, 1 plog, 1 harv, 4 vagnar, 2 spinnrockar och 1 vävstol. Den fattigaste bonden, Petter Simonsson Larsas, hade ingen häst, 6 nötkreatur, 6 får, 1 gris, 1 spinnrock och en vävstol. Att vara vävare tycks ha varit en manlig sysselsättning. Kvinnorna spann, virkade och stickade. Speciellt kvinnornas tröjor, sockor och vantar sägs ha varit mycket eftertraktade och inbringat goda slantar på marknaderna i städerna runtomkring.

Överbefolkning
Krimkriget 1853-55 berörde inte Gammalsvenskby direkt, men kriget förde med sig en koleraepidemi som drabbade byn med 50 döda som resultat. Ett hårt slag för byn som haft 304 invånare år 1850. Snart började dock invånarantalet öka igen. 1871 gick Förmyndarepoken i graven. Denna tyska myndighet ersattes med den ryska Zemstvo-institutionen, närmast att lika vid en kommun. Det gamla Mir-systemet med byn som överordnad ägare till jorden och bönderna som ärftliga brukare avskaffades och bönderna blev privata ägare till sin jord. I en rättslig process försökte nu svenskarna bli av med sina tyska grannar. Svenskarna hade ju fått sina 12 000 desjatiner via en kejserlig ukas och en sådan kunde inte tyskarna visa upp. Nu förkunnade dock domstolen att tyskarna hade hävdvunnen rätt till sin jord och därmed satt de kvar i orubbat bo.

1870 hade Gammalsvenskby 456 invånare och 1882 hade befolkningen ökat till 565. Nu började det uppstå en jordbrist. 1872 bestod byn av 40 helgårdar med 60 desjatiner vardera och 17 småbrukarställen med 12 desjatiner vardera. Efter detta påbörjades en allmän delning av gårdarna och situationen blev alltmer akut. 1874 påbjöds att kolonister som tillerkänts privat äganderätt hade skyldighet att ställa upp med rekryter för landets försvar. Den allmänna värnpliktstiden var 16 år; varav sex år i aktiv tjänst. Äldste sonen var undantagen denna militärtjänst, men både tyskar och svenskar såg ändå detta som ett löftesbrott enligt kolonisationsvillkoren. Svenskbybor tvingades att delta både i det rysk-turkiska kriget 1876-77 och i det rysk-japanska kriget 1904-05. Många unga män, ibland med familjer, beslöt att lämna hembyn. Den första svenskbyborna utvandrade till Kanada 1886-88, först till Assiniboia-distriktet beläget mellan delstaterna Saskatchewan och Alberta. Andra bosatte sig senare i British Columbia. Sammanlagt emigrerade något hundratal svenskbybor till Kanada under perioden 1886-1926.

Något senare började även svenskbybor flytta ut till Sibirien, där guvernementen Omsk, Tomsk och Semipalatinsk öppnades upp för nykolonisering med gratis mark. Många sökte sig speciellt till Pavlodar i Kazakstan och till Privalnoje vid Omsk dit många tyskar flyttat. Mellan 1898 och 1910 flyttade knappt hundra svenskbybor hit. Dessa kolonister var befriade från militärtjänst. Under 1990-talet har många av deras ättlingar kunnat utvandra till Tyskland.

Krig och sovjetisering 1914-1929
1897 var jordägarna 70 till antalet i Gammalsvenskby och 1911 var de redan 105. Det hade dessutom uppstått en ökande grupp helt jordlösa lantarbetare i byn. Under första världskriget kallades de flesta unga män in till militären, antingen att kämpa mot österrikarna eller mot turkarna. Landets ekonomi kördes i botten under kriget och efter hand förlorade ryssarna slag efter slag på västfronten mot Tyskland och Österrike. I mars 1917 abdikerade tsar Nikolaj och dumans permanenta utskott under ledning av ledamoten Kerenskij tog över makten. I oktober 1917 tog det lilla bolsjevikpartiet makten genom en statskupp och revolutionen inleddes. De flesta värnpliktiga hemförlovades senhösten detta år och återvände med revolutionära idéer. Våren 1918 grundades ”De jordlösas förening” i Gammalsvenskby och några kommunistiskt sinnade yngre män bildade ”Den röda tribunalen” som skulle verka för en jordreform i byn. Smeden Kristian Greisson Knutas utsågs till byäldste med stöd av en armégrupp från Röda armén. När de röda drog iväg avsattes Knutas och misshandlades av byns vita aktivister. Under det påföljande inbördeskriget mellan de vita och de röda plundrades byn och några bybor mördades, men byn som helhet överlevde.

1919 hade det funnits 610 hästar och 580 nötkreatur i byn – ett år senare fanns det bara 63 utmärglade ök kvar samt ett 70-tal magra kor. Byn drabbades av svält, men räddades av Svenska Röda korsets expedition påsken 1922. 1923 genomfördes den stora jordreform som de röda eftersträvat. Alla fick nu 2 7/8 desjatiner var (knappt 3 hektar per person) och storbönderna utplundrades. Samtidigt kunde man nu få jord om man flyttade ut till dotterbosättningarna på steppen; till Nysvenskby och till Svenskåker. 55 brukare till vardera stället anmälde sig för denna uppodling. Det var dock bara Nysvenskby som hann bli en verklig by innan 1929. Ett nytt progressivt skattesystem infördes också 1923 för att klämma åt de tidigare storbönderna – kulakerna. Kyrkan och prästgården förstatligades och ett förbud mot undervisning av religion till ungdomar under 18 år infördes. 1927 skrev 136 av svenskbybönderna under en böneskrift riktad till Sverige och Kanada där man bad om hjälp att få utvandra som kollektiv. Våren 1928 fanns det knappt säd till utsäde och en ny hungersnöd hotade. Den 30 juni 1928 hölls en bystämma där nästan alla av de 492 röstberättigade röstade för att man skulle söka till att emigrera. Prästen Kristoffer Hoas som ”kulttjänare” och de tidigare storbönderna som kulaker saknade rösträtt.