År 1228 var Dagö en öde eller ödelagd ö. 1254 delades ön mellan det ganska nybildade biskopsstiftet Ösel-Wiek som fick den västra delen och Svärdsriddarorden som fick den östra delen. 1254 omtalas byar på ön, troligen dock estniska byar med kolonister från grannön Ösel. Den dagösvenske frihetshjälten Kitas-Irja (Jöran Jacobsson från Kiddas by) omtalade på 1670-talet att hans förfäder bott på ön ”i 15 knän”, d v s i femton generationer bakåt. Det skulle kunna tyda på en svensk bosättning under slutet av 1200-talet eller början av 1300-talet. Utlåtanden från 16- och 1700-talen pekar ut finska Nyland och svenska Roslagen som hemort för dessa svenskar. Det talas om fiskarbönder som givits rätt till bosättning mot skatteavgifter i fisk, en skyldighet att lotsa skepp och att assistera vid skeppsbrott. Efter hand ska de även ha blivit bönder, även om de flesta alltid hade nära till kusten och fisket och jakten där. Svenskarna slog sig ned i de två nordligaste skatteområdena på Dagö. Efter sina huvudbyar kallades dessa områden Röicks (Röök) och Kiertil (Kärrdal). Dagösvenskarna följde sedan exklusivt det helgonkalendarium som biskopen i Åbo införde för sitt stift ca 1400.
År 1470 utfärdade stormästaren av Tyska orden ett privilegiebrev för svenskarna på Dagö med frihet från alla dagsverksskyldigheter mot en årlig avgift på 20 Rigiska mark. År 1508 begränsades svenskarna bosättningsorter till de två skatteområdena i norr, en svensk som bosatte sig utanför området betraktades som en livegen est.
1563 erövrades Dagö av svenska trupper och ön kom att förbli svensk till 1710. Alla nytillträdda svenska monarker bekräftade sedan dagösvenskarnas rättigheter genom att utfärda nya privilegiebrev för dem. 1564 upprättades den första skattskrivningen av bönderna och i svenska arkiv kan man följa dem regelbundet fram till det ryska maktövertagandet 1710. Svenskarna var småbrukare med fiske, säljakt, jordbruk och kreatursskötsel som födkrok. De brände tjära och kalk för försäljning, de var båtbyggare och skeppare liksom de flesta andra svenska kustbor runt Östersjön. De var dessutom mycket mer beresta än vad vi föreställer oss och flera hade sett Stockholm, Kalmar, Visby, Åbo, Reval och Riga och så småningom Sankt Petersburg.
Svenskarnas situation förändrades däremot totalt när hela ön överläts till greve Jakob De la Gardie år 1620. Från att ha varit privilegierade svenska skattebönder blev de nu frälsebönder under en privat ägare som ansåg att han kunde kräva ut samma skatter av såväl svenskar som livegna ester. En stor estnisk by sydväst om svenskarnas största by, Röicks, tömdes för att ge plats åt herrgården Hohenholm dit svenskarna skulle höra. För dagösvenskarna inleddes en period av ständiga rättsliga tvister där svenskarna genom valda ombud försökte få kungligt stöd att upprätthålla sin fria status.
Efter ryssarnas maktövertagande 1710 förvärrades situationen på 1740-talet när Jakob De la Gardies sondotter Ebba Margareta, gift grevinnan Stenbock, återfick godsen. När hennes son Karl Magnus Stenbock 1776 ärvde godset Hohenholm på Dagö sade han t.o.m. upp svenskarna och ville vräka dem 1779. Då hörde alla svenskar till detta gods utom kronobönderna i Kärrdals by och de tio prästgårdsbönderna i Röicks by. Efter ett rättsligt utslag där Karl Magnus Stenbock förlorat, sålde denne godsen på Dagö till baron Otto Reinhold Ludvig von Ungern-Sternberg. Ungern-Sternberg ville göra upp med svenskarna, men då hade hela ärendet redan nått det kejserliga hovets öron. Furst Grigorij Potemkin som bar ansvaret för hela den av turkarna nyerövrade nyryska (ukrainska) provinsen, hade lovat kejsarinnan Katarina den stora att befolka och nyodla provinsen. På hans inrådan utfärdade kejsarinnan en ukas – ett lagligt påbud – om att svenskarna skulle förflyttas till floden Dnjeprs strand.
Vandringen
Den 20 augusti påbörjade 967 svenskar enligt en förteckning upprättad av den ansvarige rysk översten Ivan Sinelnikov, i verkligheten säkert cirka ettusen män, kvinnor och barn sin färd mot de nya hemmen. Ett kompani soldater från Kasans rytteri över kapten Makaretov skulle medfölja tåget. Med sig hade dessa svenska bönder 127 hushåll 321 hästar, 115 oxar och 260 kärror till hjälp för transporten. Vandringen gick genom Estland och Lettland (dåvarande Livland) och Vitryssland ned till det som kallades det Nyryska guvernementet – nuvarande Ukraina. Den 26 november nådde följet den större orten Resjetilovka, belägen öster om Dnjepr mellan Krementjug och Polevoj. Den 9 december skriver Sinelnikov till Potemkin att resan gått bra, men att barnen drabbats av smittkoppor. Den 24 januari 1782 meddelar guvernör Jazykov att 86 av svenskarna, 30 vuxna och 56 barn dött av epidemier i Resjetilovka. De överlevande ska uppgå till 880 personer. Svenskarnas hästar, till antalet nu 326, får foder från statliga förråd och detta ska räcka fram till den 16 april.
Den 16 april 1782 påbörjas den sista etappen och den 1 maj 1782 anlände gruppen till sin nya boplats. Enligt kyrkboken rörde det sig om 535 personer, varav få var barn eller åldringar.
Jörgen Hedman har skrivit om några av de släkter/familjer som kom från Dagö –
Kotz, Utas, Hansas, Hinas, Koppers och Martis.
Ytterligare fördjupad historieläsning finns på Arvid Norbergs hemsida gammalsvenskby.se om Dagötiden.
Länkar till mer att läsa
