24 februari 2023
Ett år efter Rysslands invasion

Idag är det ett år sedan våra vänner i Gammalsvenskby vaknade av ljudet av bombningar. Ryssland hade inlett en fullskalig invasion av Ukraina. Några timmar senare hade ryska stridsvagnar intagit Nova Kakchovkas kraftdamm. Den är belägen över floden Dnipro, 8 mil norr om Krym och 25 km nedströms från byn.

Svenskbyföreningen började samma dag sin direktrapportering från byborna och startade en krigsinsamling. Det var viktigt för byborna att omvärlden visste vad som hände och att det blev korrekt information, direkt från Gammalsvenskby.

Byborna sover med kläderna på, beredda att fly ner i sina djupa potatiskällare. Men de sätter potatis. Inte helt enkelt, då det inte finns bränsle till de små kinatraktorerna. Så många sätter potatis för hand. Det finns el och därmed internet och vatten.

En månad senare blev byn ryskockuperad. Byn blev tidvis isolerad och det blev brist på mediciner. 100 år efter att Röda korsets hjälpsändning kom ner i april, till de svältande byborna 1922, kunde vår första nödhjälp med mediciner levereras till vårdcentralen i byn. Medicinerna införskaffades i Sverige, då det var en bristvara i Ukraina, och det blev en lång väg med många omlastningar. Den sista biten körde den lokala, modiga chauffören Viktor. Han hittade sätt att ta sig igenom de mer än 40 vägspärrar som krävdes för att nå byn.

På valborgsmässoafton tillfångatogs byäldsten Mykola Kurivchak. Han var borta i 3 veckor. Det slår mig hur rapporteringarna nu börjar kännas som när jag läser i historieböckerna från andra världskriget. Folk hämtas i svarta bilar, ingen vet om de kommer tillbaka. Men ha kom tillbaka levande. Han hade blivit torterad med elchocker och hade gått ner 17 kilo. De ville att han skulle berätta var nazisterna i byn bodde och ange de som varit inkallade i armén. Det är mot alla lagar att tillfångata civila.

Under våren flydde en del familjer, framför allt barn och deras mödrar. Men det blev allt svårare ju längre tiden gick Vägarna var farliga och de ryska soldaterna nyckfulla. De som lyckades lämna åkte främst till släktningar eller vänner i västra Ukraina, men också till Polen eller Sverige.

I maj skruvade den ryska ockupationsmakten ner det ukrainska mobilnätet och det gick bara att se rysk TV. Detta innebar att det blev mycket svårt för nära och kära att hålla kontakten. En mycket svår situation, när man inte ens kan få prata och berätta att allt är ok.

Föreningen hjälpte till med inköp av rör till centralvattnet i byn och kunde fortsätta finansiera mediciner till byns vårdcentral i samråd med läkarna. Medicinerna köptes nu in i storstaden Kryvyv Rih i det fria Ukraina.

I augusti inledde den ukrainska armén en offensiv för att befria området norr om floden Dnipro där Gammalsvenskby ligger. Byn blev mer isolerad, då det nu förekom hårdare strider vid fronten norr om byn. Nina från byn, som varit central i hjälparbetet sedan invasionens start åkte på mycket farliga vägar till städerna inom ockuperat område för att köpa medicin och förnödenheter till sina medmänniskor.

Vårdcentralen i Gammalsvenskby

I slutet av september utropade Ryssland en illegal folkomröstning. Ryska soldater gick beväpnade med automatvapen från hus till hus. Invånarna i byn vägrade att rösta. De låste sina hus och grindar och släppte ut hundarna som fick föra deras talan. Några dagar senare annekterade Ryssland Cherson oblast, där byn ligger och förklarade att 96% av byborna ville tillhöra Ryssland. Ockupationsmakten gjorde också klart att nu var det ryskskola och rubel som skulle gälla.

De ska skjuta Ninas hund. Hon blir då arg och går fram emot de unga beväpnade soldaterna och skriker åt dem att detta är hennes mark, detta är Ukraina! Om de skjuter hennes hund ska hon strypa dem med sina egna händer. De sänker sina vapen och lommar iväg till sin bil.

Den 3:e oktober rullade det in en kolonn med ryska stridsfordon. De sätter upp ett högkvarter i skolan och installerar luftvärn. De ryska soldaterna slår sig ner i hus runt om i hela byn. De super och kör omkring i sina fordon på fyllan.

Oron i byn är mycket stor. Byborna är ute och försöker plocka potatis på sina små åkrar. Missiler som seglar över byn i den bleka skyn har blivit vardag. Men stridsflygplanen som slickar marken är mycket skrämmande och orsakar stor stress. Det är mycket explosioner och eldgivning i närheten. Det ramlar ner granatsplitter i trädgårdarna.

I slutet av oktober förvinner elen i byn och därmed vattnet och internet. Mobilnätet fungerar mycket dåligt. Ockupanterna säger att det inte kommer att gå att laga. De börjar systematiskt förstöra elnätet. De börjar stjäla bilar, plundra hushållen på elektronik och mat. De hugger ner fruktträd för att elda med.

Jag messar med en av byborna. De ryska soldaterna har frågat efter honom. Han vet inte varför. Jag är orolig och ber familjen ta skydd. Det hjälper inte skriver han. Sen hör jag inget mer. Jag har svårt att sova. Efter några timmar skriver han tillbaka. De har frågat om han har ett elverk. Vilket han har. Han erbjuder dem vatten och de är nöjda med det. De stjäl inte elverket. Och jag är glad att han lever.

Så i början av november lämnar ockupationsmakten. De säger att de minerat utkanterna av byn, de har rivit alla kraftledningsstolpar och minerat mellan dem. De lämnar och säger att de kommer att skjuta sönder byn från andra sida floden. Och som en sista avskedspresent förstör de vägen in till byn.

Byborna är överlyckliga och lättade när de ukrainska soldaterna åter hissar den ukrainska flaggan vid byns kommunhus. Och vi kan äntligen planera för större hjälpinsatser. I samarbete med andra hjälporganisationer får vi fram hjälp inom några dagar. Och vi sätter in högväxeln för att få in förnödenheter innan vinterkylan slår till ordentligt. Under ockupationen har inte byborna kunnat få in kol eller briketter. Det finns fortfarande ingen el och prognosen för att kunna reparera den inom rimlig framtid är mycket dålig.

Men vägarna efter striderna är mycket farliga. De är minerade och ofta behöver de ta stora omvägar på åkervägar för att broar är bortsprängda. En familj som väljer att fly kör på en mina. Det blir ingenting kvar av bilen. Mannen behövde intensivvård, kvinnan bröt benet och ett av barnen fick splitterskador i ansiktet. Men alla överlevde. De bor nu hos en syster i Kyiv.

Vi beslutar att försöka få ner så mycket träbriketter som möjligt och att försöka få igång centralvattnet. Mat finns. Vi anpassar oss efter deras behov. Fokuserar på värme, vatten och kommunikation. Ett större antal elverk gör att det går att få upp vatten på fler ställen och har internet ibland. Viktor kör skytteltrafik med förnödenheter som går att köpa in i Ukraina mellan byn och Kryvyv Rih.

Men nu börjar beskjutningarna från andra sida floden. I början sporadiskt, men det tilltar. I början tänker vi att det är misstag när man skjuter på militära mål på andra sidan byn. Men snart står det klart att det är terrorbombningar mot civilbefolkningen.

Byn behöver byggplast för att laga sönderskjutna fönster, kaminer, pannlampor, batterier och stearinljus. De behövs transportbilar. Allt detta är svårt att få tag på i Ukraina och köps därför in i Sverige. Föreningen börjar nu ordna regelbundna nödhjälpsresor från Sverige. Sven, som varit föreningens högra hand på plats i många år och kan Ukraina och pratar ryska, ställer upp som chaufför. Han kör tillsammans med andra flera resor till byn. Äntligen kan han få träffa och prata med vännerna igen. Och han kan nu bidra till att hjälpa mer handfast, än under den ryska ockupationen.

Nu flyr många fler bybor. I stort sett alla barn lämnar. De som är sängliggande eller inte har någon att resa till blir kvar. Och de som stannar för at ta hand om dem som måste vara kvar. I januari är det 700 personer kvar av 2300.

Det är svårt att räcka till och nå fram till alla. Byborna är stressade och rädda. Ingen vet när nästa granat slår ner och vart. Vädret är som tur är milt. Ofta i januari kan det vara många minusgrader och kalla vindar från tundran.

Sveriges kungahus skänker pengar så att vi kan iordningställa en värmestuga, fri från granatbeskjutning, där byborna ska kunna få värme, vatten och vila. Men arbetet tar tid och avstannar när terrorbombningar blir allt intensivare.

Mirakulöst nog har bara en man dödats av beskjutningen. Många hus skadas och boskap dödas. I gryningen slår en granat rakt in i ett ungt pars sovrum. De dödas ögonblickligen.

Flera unga män från byn är inkallade och tjänstgör som soldater vid fronten. En ung familjefar förlorade underbenen vid de hårda striderna i Bakhmut i februari 2023 och behöver nu rehabilitering och vård. Men han lever och kan komma hem till sin familj.

Fyra män från byn har dödats vid fronten. Unga män som just börjat sitt liv, gift sig, fått barn. Istället kämpade de och dog för Ukrainas frihet och demokrati. Våra tankar går till deras familjer.

Föreningen Svenskbyborna kommer att fortsätta kämpa för att Gammalsvenskby ska ta sig igenom denna svåra tid.

Det är en enorm kraft att känna den hjälpsamhet och generositet som finns bland alla medmänniskor. Människor delar med sig av sina kunskaper, resurser och pengar. Vi har fått många stora som små bidrag under året. Och det är fantastiskt att se att även de små gåvorna tillsammans bildar en hel flod – en Dnipro.

Tillsammans är vi starka och gör skillnad! 

Slava Ukraini!