Farfar Gustaf Hoas var kavallerist under första världskriget

Jag har nu levt med kriget i min ficka i åtta månader. Vi har daglig kontakt med våra vänner i Gammalsvenskby. Jag har besökt byn 20 gånger och den betyder mycket för mig.

Tänk hur de val vi gör i livet kan ändra vår framtid. Min farmor och farfar valde att stanna på Gotland. Om de inte gjort det kanske jag bott i Ukraina nu. Mitt i ett krig. Den har blivit som ett andra hem.

Min farfar Gustaf Simonsson Hoas var från Gammalsvenskby. Han var kavallerist och stred till häst under första världskriget. Hans häst sprang på en mina och dog under honom. Han själv fick splitter i ansiktet, men överlevde och kunde efter några månader återvända till min farmor Katarina i Gammalsvenskby. Strax innan kriget hade de fått sin första son Karl.

Gustaf och Katarina var svenskbybor. Många vet att namn som Hoas, Knutas, Utas, Kotz, Sigalet och Buskas är svenskbynamn. Men vilka är då svenskbyborna?

De var svensktalande bönder på Dagö som tvångsförflyttades till södra Ryssland, där Katarina den stora hade erövrat land. 1000 Dagöbor vandrade 200 mil söderut, vintern 1781. De kom till sitt nya boställe den 1 maj 1782. De var lovade färdiga gårdar, men det fanns bara en stäpp och en flod. Här vid floden Dnjepr grundade de Gammalsvenskby. De första åren bodde de i Zemljankor, jordkulor i marken. 135 personer överlevde de första åren.

De byggde här upp Gammalsvenskby och skapade ett bra liv.

Men i början på 1900-talt blev det svårare tider. Det började bli brist på jord och så kom 1:a världskriget. Svenskarna var tvungna att strida på Rysslands sida. När kriget var slut tog en revolution och inbördeskrig vid.

I krigens spår härjade sjukdomar och rövarband kom och plundrade och misshandlade befolkningen. Det var missväxt. 1922 firade byborna påskmässa. De trodde det skulle bli deras sista. De hade redan förlorat många, särskilt barn och gamla. De var nu beredda att gräva sina egna gravar.

Men då, den 16 april 1922 kom det en båt på floden, en båt från Röda Korset i Sverige med nödhjälp till byborna.

1929 kunde Svenskbyborna återvända till Sverige 1929. Hela byn med 900 personer kom med. De hamnadepå olika platser i Sverige några fortsatte till Kanada. Ungefär 500 kom till Gotland. Farmor och farfar med barn samt deras föräldrar kom till Hejde på Gotland och arrenderade först och köpte sedan gården vid Krämplause. De ligger begravda här på Hejde kyrkogård.

Ungefär 250 svenskbybor valde av olika anledningar att återvända till Gammalsvenskby i Sovjetunionen.

Det kan tyckas rätt korkat. Så här i efterhand. Det är lätt att döma och tycka att dessa människor fick skylla sig själva som åkte tillbaka. Men hur ska jag som människa 1931 veta vad som är rätt? Det är ekonomisk depression och svåra tider i Sverige. Svenskbyborna kände sig udda och inte alltid välkomna. Flera längtade tillbaka till de fantastiska jordbruksmarkerna. Farfar brukade berätta att myllan i byn var så fin att du med lätthet kunde trycka ner ett kvastskaft i jorden och farmor längtade efter meloner och aprikoser.
Det svenska kommunistpartiet kom med löften om hur kollektivet skulle bli bra för alla. Alla skulle äga jorden tillsammans.

Verkligheten för de som valde att återvända blev dock svår. De möttes av Stalins terror och återigen svält. Svarta bilar kom och hämtade människor, efter att de blivit anklagade för att kritisera styret. Många försvann för alltid, andra kom tillbaka svårt misshandlade. Och sedan kom det andra världskriget. Berättelserna från det kriget är fasansfulla.

Maria Malmas är en äldre gumma bosatt i Gammalsvenskby, berättar hur byborna blev befriade av tyskarna och förflyttade till arbetsläger. En del säger frivilligt. -Men Maria berättar att hennes mamma hade en luger (tysk pistol) i nacken, när de kastade upp de små barnen på lastbilsflaken. Maria själv var så stor att hon fick gå till Tyskland. Hon var 5 år.

Tyskland förlorade kriget. Svenskbyborna skulle återvända till Sovjet. De blev då kallade landsförrädare av Sovjetstaten. De hade ju hjälpt tyskarna. Så de hamnande i nya arbetsläger i Komi på den sibiriska tundran. Melitta Portje jobbade i skogen. Det var ibland minus 45 grader. Arbetarna fick minimala matransoner. Och bara de arbetsföra fick mat. Barnen svalt ihjäl. De fick begrava dem så got de kunde i permafrosten. En del var kvar i Komi upp till 10 år innan de kunde återvända till byn.

Jag var i Gammalsvenskby första gången 2010. Jag blev fullständigt tagen av byn och dess invånare. Byn ligger vackert i sluttningen mot floden Dnipro. Människorna är glada och välkomnade. Levnadsstandarden är som i Sverige på 60-talet. Det finns bara en som fortfarande pratar språket gammalsvenska, men det finns ett tjugotal som kan lite svenska.

De flesta är småskaliga bönder och de är kända för sin fina potatis, byn kallas ibland för potatisbyn. De lever av självhushåll till största del. Det finns rinnande vatten ett par timmar om dagen de flesta dagar. De är tacksamma för det lilla de har, i stället för som jag ofta upplever i Sverige att vi gnäller på det vi inte har.
De var innan kriget glada över att vara ett eget land och att de är flera olika etniciteter i byn, men tillsammans är de ukrainare. Detta har förstärkts sedan Rysslands anfallskrig började 2014.

Byn ligger i södra Ukraina, 8 mil norr om Krymhalvön. På den västra sidan av Dnipro.

Den 24 februari vaknade byborna av stridsmuller. Ryssland hade anfallit Ukraina och bombade Nova Kakhovka som ligger 25 km från byn och intog den strategiska vattenkraftdammen där några timmar senare. Ingen kunde förutspå att Ryssland skulle ge sig på en fullskalig invasion. Byborna sov de första dygnen i sina potatiskällare.

Byn blev ryskockuperad den 24 mars. I slutet av april och stängde ockupanterna av ukrainsk TV och stängde ner internet. De tillfångatog byäldsten Mykola Kurivchak, byns chef. Han var borta i tre veckor och kom tillbaka men ville eller kunde inte prata om vad han blivit utsatt för.

Jag pratade med Maria Malmas i telefon, ni vet hon som gick till Tyskland framåt tillbaka som barn. Hon grät och förbannade kriget. Hon kände stor sorg över att hennes barn, barnbarn och barnbarnsbarn skulle behöva uppleva krig. Hon trodde att världen skulle ha kommit längre 2022.

Föreningen Svenskbyborna började rapportera om läget i byn på vår hemsida den 24 februari. Allt var kaos och det kom alla möjliga sanna och osanna rykten. Bybornas största rädsla var att världen inte skulle veta vad som hände. Många här hemma i Sverige och i övriga världen ville också veta vad hur det gick i byn. Det var också viktigt att media fick korrekt information.

Vi skapade en samordningsgrupp i Sverige som samlade ihop verifierad info och vi gör regelbundna rapporter från byn. Vi håller kontakt genom telefonsamtal och krypterade appar med flera av byborna.

När jag skrev rapporter från byn kändes det overkligt. Det jag fått berättat för mig om Stalinterrorns fasor, skrev jag nu i dagens rapporter. Människor som förvann, rädslan för bomber, brist på bröd och mediciner.

Vi har sedan 1990-talet stöttat och hjälpt byborna med humanitär hjälp. Vi har väl upparbetade kontakter med skolan, polikliniken och ålderdomshemmet.

I februari startade vi en extra krigsinsamling för att stötta byborna. Och vi kände direkt att det fanns en enorm kraft här i Sverige där många vill hjälpa. I början kunde vi inte få in några hjälpsändningar. Det vara kaos i Ukraina.

Vi samlade in mediciner med hjälp av läkare i Sverige, utifrån listor vi hade fått från läkare i Gammalsvenskby. Med hjälp av många människor på Gotland, i Stockholm, Polen och Ukraina lyckades få ner en första hjälpsändning nästan på dagen 100 år efter att Röda korset kom där på Dnjepr 1922.

Efter hand som kriget förändrats har vi kunnat köpa in mediciner i det fria Ukraina och haft modiga chaufförer som lyckats ta det över gränsen ner till byn. De sista månaderna har våra kontakter i byn åkt inom ryskockuperat område för att köpa in mediciner, hygienprodukter och andra förnödenheter. De har kunnat köpa in matpaket och lämna till de mest utsatta. Vi har byggt upp ett stort och starkt nätverk som hjälper till på olika sätt.

Byn har sedan de blev ryskockuperade tidvis varit isolerad och tidvis har det inte funnits el eller vatten. När det inte finns el finns det inte heller internet, vilket gör det svårt att hålla kontakt med omvärlden och nära och kära.

Idag har c:a 60% lämnat byn, så det är nu c:a 900 personer kvar i byn. De flesta har tagit sig till västra Ukraina eller Polen. Ett 60-tal har flytt till Sverige och ungefär 30 är nu på Gotland. Det är främst kvinnor och barn som lämnat. Flykten var en fruktansvärd upplevelse, där många vägspärrar med hotfulla soldater skulle passeras. Många civila konvojer besköts och de var tvungna att ta sig förbi fronten.

Jag har en stor beundran för det civilkurage och mod byborna visar. Det har blivit vardag med missiler som flyger över byn, flygplan som flyger lågt och bombningar i närheten. De berättar att de går ut och plockar potatis eller går till onsdagsmarknaden ändå. Men de berättar också ibland hur de en stund kan tappa hoppet och gråta en skvätt. Men så kavlar de upp ärmarna igen. Och åker in till staden och handlar medicin och blöjor till sina medmänniskor, trots att de vet att de kan utsättas för direkt beskjutning.

I slutat av september gjorde Ryssland en illegal folkomröstning, där befolkningen skulle rösta för om de ville tillhöra Ryssland eller inte. De gick från hus till hus beväpnade med Kalasjnikovs. Byborna låste sina hus och grindar och lät hundarna föra deras talan. Några bybor gick ut och sa att de vägrade rösta. Med fara för sina liv.

I höst startade Ukraina sin motoffensiv för att befria de ryskockuperade områdena. I början av oktober rullade ryska ockupationsstyrkor in med stridsvagnar och pansar och satte upp ett försvarshögkvarter i skolN. De bosatte sig i hus inne bland byborna.

Läget har sedan det var mycket spänt. Men byborna fortsätter kämpa på. De har gudstjänst i sina kyrkor på söndagarna och plockar potatis. I förra vecka hade de tacksägelsegudstjänst och la ut en matta med blågula blommor i kyrkan och tackade för den skörd de fått detta år. De är stolta över sitt land som är Ukraina. De vill fortsätta vara en demokrati, med det fria ordet. De vill välja sin president.

De senaste dagarna har varit mycket tunga. De har inte haft el och vatten på 5 dagar och det börjar bli kallt. Det är svårt att laga mat och maten i frysen blir förstörd. De har inte heller kunnat köpa kol inför vintern.

Men vi ser vi en ljusning. Stridsvagnarna och pansarfordonen har nu rullat ut ur Gammalsvenskby. Ukrainska styrkor närmar sig.

Vi hoppas på en snar och oblodig befrielse.

Vi står i startgroparna för att kunna hjälpa till med el, vatten och värme.

Slava Ukraini!

Sofia Hoas
Ordförande för Föreningen Svenskbyborna