Trettondagstal av Sofia Hoas

Tal av Sofia Hoas om Gammalsvenskby på trettondagen 2023
på Gotlands Museum

Läget i Gammalsvenskby är stabilt. Stabilt dåligt. Ryska armén ligger på andra sidan floden Dnipro och terrorbombar de befriade byarna. Byborna lever i ständig rädsla. Flera bybor har skadats och en man har dog av sina skador. Igår slog det ner flera granater i byn. De skadade bland annat Elena Knutas hus, förstörde lagården och dödade hennes kor.
Gammalsvenskby ligger vid floden Dnipros strand i södra Ukraina, 8 mil norr om Krimhalvön.
Det var svenska bönder från Dagö i nuvarande Estland som grundade byn 1782. Den ryska härskarinnan Katarina den Stora tvångsförflyttade dem till nyerövrade områden i södra Ryssland. De blev lovade färdiga gårdar. De vandrade 200 mil. När de kom fram fanns det bara stäpp och en flod. De första åren blev de tvungna att gräva ner i jordhålor för att överleva. Det var 900 personer som lämnade Dagö. Hälften dog på vandringen ner och endast 137 personer överlevde de första 3 åren.

Svenskarna grundae byn som sakta växte. De behöll sitt svenska språk och sina traditioner. Efter ungefär 100 år blev det dåliga tider med jordbrist, första världskriget, svält och revolution. Drömmen föddes om att få återvända till Sverige. Den 1 augusti 1929 klev 900 svenskbybor i land i Sverige. Av dem hamnade 500 på Gotland. Det är därför Gotland har så starka band till Gammalsvenskby. Många tror att svenskbynamn som Hinas, Knutas, Annas, Buskas, Hoas, Sigalet och Kotz är gotländska namn. Men det är typiska namn på svenskbybor. 250 valde att återvända till Gammalsvenskby. De möttes av Stalins terror, svält och utrensningar.

Föreningen svenskbyborna har haft en nära kontakt med Gammalsvenskby sedan Ukraina blev självständigt 1991.
Kriget kom till byn den 24 februari 2022. Byborna vaknade tidigt på morgonen av granateld. Jag fick ett SMS att kriget startat. Jag ringde min vän Lilja Malmas i byn som bekräftade att det var kaos och krig. Ryska stridsvagnar hade korsat gränsen vid Krim och var på väg norrut, mot Gammalsvenskby. Några timmar senare hade ryska armén intagit den strategiskt viktiga kraftdammen vid Nova Kakchovka som ligger två mil nedströms.

Samma dag började vi att rapportera om läget i byn. Bybornas var oroliga att världen inte skulle veta vad som hände. Att Ryssland verkligen invaderat Ukraina. Många oroliga släktingar och vänner hemma i Sverige ville också veta vad som hände i byn. Vi är en grupp som ständigt har kontakt med byborna. Vi rapporterar i stort sätt dagligen vad som händer i byn. Det har varit viktigt för oss att leverera sanna och bekräftade rapporter om läget i byn.
Idag finns det omkring 890 personer kvar i byn, två tredjedelar har flytt till säkrare platser. Inom Ukraina eller utomlands. Det finns ett 70-tal i Sverige och c:a 30 på Gotland.

Livet i byn är mycket svårt. Sedan två månader finns det ingen el eller vatten. Det är vinter och kallt. Internet och mobilnätet är mycket svagt. Det är lätt att tänka att internet inte är så viktig, men det är oerhört viktigt att kunna få kontakt med nära och kära. Många familjer är splittrade och det är viktigt at kunna få prata och veta att allt är ok.

Den 24 mars blev byn ryskockuperad. Byäldsten, borgmästaren, blev tillfångatagen. Ingen visste vart han fördes. De här var straxt efter Butja. Mykola torterades med elchocker. Ockupationsmakten ville att han skulle berätta vart byns nazister var. Men det fanns ju inga. Han släpptes efter 3 veckor och kom tillbaka till sin familj. Han hade förlorat 17 kilo. Att skriva rapporter från denna tid var overkligt. Det var som att skriva om tiden i byn för Stalins terror och andra världskriget.
De ryska soldater i byn var oberäkneliga, ofta fulla och hungriga. De plundrade hus, stal mat och bilar.

Jag är så imponerad av bybornas mod och civilkurage. I slutet av september gjorde Ryssland en folkomröstning i byn. Soldater gick från hus till hus med Kalasjnikovs. Men byborna låste sina dörrar och grindar och lät vakthundarna föra deras talan. En del gick ut för att säga att de vägrade rösta.

Soldaterna hotade med att skjuta Nina Knutas hund. Hon gick då ut och skällde ut dem. -Detta är mitt hus, min mark, detta är Ukraina! Skjuter ni min hund, stryper jag er med mina bara händer. Då hade de moloket vandrat vidare.
Byn blev befriad och den ukrainska flaggan kunde hissas den 10 november. Innan ockupationsmakten lämnade så förstörde de elsystemet, minerade och förstörde vägarna till byn. De hälsade att de skulle skjuta sönder byn från andra sidan floden. Men byborna var oerhört tacksamma för att bli befriade, det finns hopp om att de kan få fortsätta leva i frihet.

Vi har sedan befrielsen jobbat intensivt med nödhjälp inför vintern. Det är viktigt att ta reda på vilka behov som finns. Vi försöker köpa in så mycket som möjligt inom Ukraina. Vi jobbar tillsammans med byborna så att rätt hjälp kommer fram. Byborna har inte kunna förbereda sig inför vintern. De har inte fått pensioner eller inkomster. Och det har inte heller varit möjligt att få tag i bränsle till kaminerna.

Arbetet med nödhjälpen är svårt och måste ständigt ändras. Vägarna är dåliga, broar bortsprängda och minerade. Terrorbombningarna pågår ständigt. Men det går att hitta vägar att hjälpa. Vi har skapat ett logistikcenter i närmaste storstaden Kryvyv Rih. Vi har hittills fått ner 54 ton träbriketter och 40 till är på gång. En större vattenpump till centralvattnet håller på att installeras. Vi får anpassa oss efter läget.
Kungaparet har engagerat sig och skänkt pengar så att vi kan laga vägar och installera en trygghetspunkt.

Elen här hemma är dyr och det svider i plånboken när vi tankar bilen. Matpriserna ökar. Men jag kan ta en varm dusch när jag vill. Jag har el, rinnande vatten och kan laga mat. Jag kan ringa och prata med mamma eller mina barn och fråga att de mår bra, -när jag vill. Och jag behöver inte ha dåligt samvete för det. Jag kan bidra till demokrati och frihet i Europa genom att med att vara tacksam för det jag har. I Gammalsvenskby är man tacksam för det man har.

Jag blir stärkt av att det finns en sådan enorm kraft i att vilja hjälpa. Vi får in många bidrag, stora som små. Från väldigt många människor. Och det är faktiskt så att alla små bidrag ger enormt mycket. De bildar en hel Dnipro! En flicka här på Gotland ville hjälpa. Hon var kanske 7 år. Hon ville hjälpa. Hon gick och pantade de burkar och flaskor som fanns hemma. Det blev 36 kronor. Hon insåg att det inte var mycket. Så hon uppmanade sina kompisar att göra samma sak. Och till slut hade hon samlat in över 7000 kr. Pengarna gick direkt till en liten flicka i Gammalsvenskby som var sjuk och behövde sin dagliga medicin.

Tack för ert engagemang, tillsammans är vi starka!

Slava Ukraini!